heltrandom

Döden är en märklig skapelse, tycker jag.
Ska det vara något "briljant" slut på en genomtänkt plan som ska följas? Födas, leva, dö.
Men varför? Till vilken nytta? Ingen kommer i slutändan ändå komma ihåg en,
så varför påstår alla att det är allt man gör här i livet som räknas till sist?
Jag tror varken på Gud eller Djävulen. Inte på himlen eller helvetet.
När man dör så blir man i samma sinnestillstånd som innan man föddes,
helt ovetande om världen och dess skapelser. Man är helt återställd och sedan är det inget mer.
Så därför förstår jag mig inte på dom som ägnar sitt liv åt att göra allting perfekt, och vara
den perfekta människan. Det är mänskligt att göra fel, right?

Ifall alla här på jorden skulle vara forskare och ha förmågan att bli president och allt annat
mäktigt man kan tänka sig, så kommer det ju tillslut en dag när man måste kunna slå allt det där.
Och då, då blir det knepigare. Men för att bli ihågkommen av många, så den lilla tid man spenderat
här på jorden ska "räknas", så måste man typ göra mirakel. Bota cancer tillexempel, det nästan omöjliga.
Nu låter det verkligen som att jag inte tror att jag har nära och kära som kommer sakna mig när jag
en dag dör, tvärtom. Men jag tycker bara att det är en något onödig plan att man bara ska försvinna sådär.

Man kan egentligen säga att när man dör, ger man någon annan liv.
Det är väl en bra sak, visserligen, men det är ju otroligt smärtsamt när någon
man älskar går bort också. Vart det också en del av den "smarta" planen?

You'll never know.